Dagen

Svärföräldrarna och Roberts bror rullade in här vid två tiden idag och då va vi också klara för en tripp till Västerås. Vår tanke med att vi åkte så sent va att vi skulle äta Ikeas julbord som öppnar först klockan 15. Tror ni vi va dom ända som hade tänkt det? Näe, inte riktigt.. Det va knökfullt med folk och vi fick inse att näe, det är bara glömma att försöka äta där. Så det slutade med att vi åt Chili Wok buffé i andra änden av shoppinghuset istället. Det är ju nästan samma sak som ett svenskt julbord.. Eller?

Vi shoppade iaf lite på Ikea och Victor fick träffa tomten, han blev dock väldigt blyg för tomten. Men efter han hade försvunnit så pratade han om tomten hela tiden, så lite häftigt va det nog iaf samtidigt som det va lite läskigt.
Jag fick ett presentkort av brorsan när jag fyllde och idag shoppade jag upp det. Har länge tjatat om att jag önskar mig ett duntäcke, men tydligen är det nått som har glömts bort när födelsedagarna kommer och det blir ingen present alls eftersom jag inte har önskat mig nått i present.
Så idag köpte jag alltså ett duntäcke för mitt presentkort och hoppas på att somna gott under mitt nya täcke ikväll, ska njuta riktigt ordentligt att timmarna jag får sova innan lilleman kommer och tar mitt täcke för han tycker jag ska gå upp.

Det vart inte annan shopping för det va så mycket folk så fanns ingen som helst shoppinglust idag. Hade ju tänkt leta efter småpaket till julstrumpan, men det får bli en annandag helt enkelt.

Nu sitter jag iaf jag och Lillkissen och myser i soffan medan jag tittar på Så mycket bättre och hon sover som en liten gris ihopkrupen här jämte mig

Tröttiskissen

Man får verkligen passa på att njuta av att ha Lillkissen när ibland för det händer inte alltför ofta och när det händer så är det kvällar när det är kallt ute och jag är ensam hemma. Ja, vår katt är som jag säkert har skrivit innan lite speciell.

Något hände med henne där hon föddes och vad som hände där som har gjort henne till den rädda kissen hon är, det kommer vi aldrig få veta. Nått hemskt måste iaf ha hänt som hon inte glömmer, för nu är hon 3,5 år och fortfarande jätte rädd för allt och alla ibland. Jag är den enda som kan göra vad jag vill med henne utan att hon blir rädd

Vi funderar ibland på om vi gör rätt som har henne kvar om hon mår psykiskt dåligt, det känns ibland som det kanske vore snällast att låta henne vandra vidare.. men samtidigt känns det också så fel, hon är ju frisk i övrigt