Trött kille

Hade en liten filur som vaknade 4.40 första gången idag, tror det är nästäppan som är jobbig och gjorde att han vaknade. Så han kom och la sig mellan oss ett tag, vevade, sparkade och grejjade för ligga stilla det är överskattat, men efter ett tag gick han tillbaka till sin säng igen och jag fick gå upp och väcka honom strax efter 8 när jag hade duschat och klätt på mig för att hinna äta frukost innan dagis

Så nu är han på dagis och får leka av sig lite energi, medan jag ligger hemma på soffan med lite huvudvärk och fruktansvärt ont i nacke och skulderblad. Tror det beror på att magen är så tung nu för har haft ont ett par veckor nu, jag känner hur jag går och spänner mig i axlarna och ryggen när jag går. Men det ska jag förhoppningsvis slippa göra om bara ett par dagar

Jag känner i kroppen att det la sig ett lugn över mig efter kontrollen igår, jag liksom släppte allt och tänker att på söndag då händer det och innan dess kan jag bara slappna av och njuta av sista tiden. För samtidigt som jag är trött på att va så här stor och aldrig ha nått att sätta på mig som jag slipper gå och dra i hela tiden för att inte visa magen så vill jag ändå njuta av dom här sista dagarna med bebis i magen, känna alla sparka och rörelser.
Imorse när jag duscha va det ful cirkus, vet inte vad den gjorde men hela magen rörde på sig och man såg hur benen drog över magen fram och tillbaka. Sen kändes det som det va en liten hand som tryckte mot sidan av magen och rörde på sig när jag la min hand emot.

Vi är så glada för att vi får ge vår lilla bebis ett liv, att vi får se den utvecklas och växa upp till en egen liten person. Att vi får följa både Victor och bebisen genom deras resa i livet.
Det är så fantastiskt att få barn, det är en riktigt fin gåva och ju mer man läser överallt så förstår man vilken enormt fin gåva det är att få ett barn för det är inte självklart för alla

Jag har varit tvär, sur och gnällt stora delar av denna graviditet, men samtidigt som allt har känts så jobbigt och tungt så har jag ändå varit lycklig samtidigt för jag vet ju vad all smärta och allt illamående under dessa månader leder till. Men jag har många gånger även bitit ihop och låtsas som att det va bättre än det va.
Robert har fått stått ut med mycket och jag beundrar karlarna att dom orkar med sina hemska gravida tjejer, dom gör ett enormt jobb dom också.
Sista tiden har jag brutit ihop flera gånger när vissa bara tycker bebis kan komma nu för dom vill gosa med en bebis och se vem den lilla är, sånna som inte vet hur gärna jag har velat ha ut bebis flera månader nu för jag har haft så fruktansvärt ont. Visst förstår väl jag att alla är nyfikna på den lilla där inne, men jag då som har gått och burit på detta lilla liv i nu över 9 månader är väl den som funderar mest över bebisen.

Sen finns det dom som frågar hur det är med mig och hur jag mår och om det är jobbigt som får mig att piggna till igen och orka kämpa sista dagarna som är kvar.

Ni kan ju bara tänka er hur min rygg och mina axlar mår med 30 kilo extra på kroppen, ont i höfterna och så ont i ljumskarna att benen låser sig när jag ligger i sängen och försöker vända mig eller hitta en skön sovställning. Det är inte lätt, men jag försöker göra det bästa av situationen

Det vart långt det här, men det snurrar en hel del inne i huvvet vill jag lova