Då till Nu

Tänk att det redan är drygt 8 månader sen vår lilla tjej kom till världen. Vart tar tiden vägen egentligen? 

Jag tyckte det gick fort när vi fick Victor, att åren bara rusade fram. Men nu när vi har två som kräver vår uppmärksamhet och just nu mer än någonsin och båda två samtidigt då försvinnet tiden bort alldeles för fort för man har fullt upp med att försöka hinna med båda två.

Idag har varit en sån där dag man bara har velat släppa allt, öppna dörren och gå ut, bara gå ut för att få va ensam och få det tyst omkring sig. Victor han har trotsat sen han öppnade sina blågröna och Moa hon har bara varit arg för allt och ingenting. 

Det är inte lätt för nån av dom, den ena han växer och utvecklas i rasande tempo just nu samtidigt och den andra tror vi håller på att få tänder som gör att hon är extremt pipig. 

Så idag har jag varit extra glad att Robert stannade hemma idag också för han tog med sig Victor ut på förmiddan och gick i skogen flera timmar, dom skulle gå och titta på en skogsmaskin och hade även fått åka med så Victor va mer än nöjd när han kom hem och så hade dom plockat svamp. 

Under tiden sov faktiskt Moa och jag kunde ta det lugnt den tiden, gick upp till Victors rum och målade lite på Byggare Bob figurerna. 

Kvällen fortsatte med trots och gnäll, så va riktigt skönt att få lägga dom för natten när klockan blev 19.

Det är tur dom är så underbart söta och så otroligt älskade sånna här stunder, för man saknar dom så fort dom har somnat. 

Älskade ungar